Jag har väntat 1,5 år på en behandling nu. Stundtals har det varit jättetungt. Som att livet behövt stå på paus på obestämd tid. Jag övervägde nästan att inte ställa mig i kön från början pga rädsla för att det skulle bli för jobbigt, för osäkert och otryggs och förväntningar som byggs upp för något jag inte vet hur det blir eller om det kommer hjälpa. Men även om det ibland kändes hopplöst och som att jag inte skulle orka mer, så fanns det ändå något slags hopp om förbättring i den där behandlingen som skulle komma någon gång.
Men för ett par dagar sen fick jag dock beskedet att den behandling de erbjudit mig har pausats och de kommer inte kunna erbjuda det längre. Så jag har alltså lagt in hopp i något och väntat pisslänge på… ingenting. Och det verkar inte som de kan erbjuda mig något likvärdigt. Allt blir kompromisser, val mellan två dåliga alternativ. Jag var med om ett sexuellt övergrepp för många år sen nu. Påbörjade en behandling en gång mot ptsd men den fick avbrytas. Sen har jag lagt det åt sidan men det finns kvar. Jag kan inte leva som jag skulle vilja. Allt känns meningslöst. Och nu har jag haft en depression i typ flera år i varierande grad och jag orkar inte. Om jag ska leva vill jag inte fortsätta såhär.
Men jag har ingen plan. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inga idéer. Försöker hitta någon slags tillit till min egen förmåga att skapa något som känns stabilt och meningsfullt för det verkar meningslöst att hoppas på att någon ska kunna hjälpa mig. Men livet känns bara för mycket. Jag förstår inte hur jag ska klara allt. Jag undrar om det faktiskt är hopplöst. Om jag måste acceptera meningslösheten som den är och fortsätta undvika saker jag vill men inte vågar och klarar. Fokusera på annat, nöja mig med det. Försöka härda ut, bocka av en sak i taget tills det tar slut. Eller om det rimligaste är att dö. Jag vill att någon ska tro på mig. Jag känner mig så ensam med ansvaret att klara av mitt liv.
